witoldofm.blogg.se

jag är en katolsk präst och munk från Västerås som hör till s.t Franciskus av Assisi orden. Stiftsungdomspräst som samarbetar med bästa ungdomar i världen: Sveriges Unga Katoliker

Vår Fru av Ständiga Hjälpen

Publicerad 2017-06-27 08:37:08 i bön,

Idag, den 27 juni firar vi Guds Moder av den Ständiga Hjälpen.
Nästan alla katoliker känner den ikonen som ären av de mest älskade och vördade Mariabilder inom kristenheten. Det enda man vet om ursprunget till ikonen är att den kommer från Kreta, där den var mycket vördad och var upphov till många underverk.

Denna bysantinska ikon avbildar Maria med Jesusbarnet som oroligt ser Ärkeängeln Gabriel visa Honom Korset och spikarna. På andra sidan visar sig Ärkeängeln Mikael med ett kärl med ättika, svampen och lansen. Artisten har här förflyttat Jesusbarnet framåt i tiden till dödsångesten i Getsemane. Förskräckt tappar Jesusbarnet sandalen och klamrar sig fast vid sin Moder för att få hjälp. Det är hos Maria Jesus får tröst och styrka. Maria ser på betraktaren och tycks säga med blicken: ”Se vad dina synder har kostat min Son!”

Maria står alltid i förfogan att hjälpa oss, hon är vår moder som älskar oss. Denna mäktiga bön bygger på principen att Jesus som Marias Son lyder henne som den gode Son Han är och är naturligtvis den som uppfyller helt och hållet det bud som Fadern givit att hedra fader och moder (IV Budet). Genom Kristi ord på Korset är ju alla de som tror och hoppas på honom även Marias barn. Hon har alltså som Moder till alla troende en moders uppgift att ta sig an och värna om alla dem som tillhör Kristus.

Därför är Maria den ständiga hjälpen för oss alla. Vi kan alltid be genom henne till Gud och lita på dig att Han ska höra våra böner.

Sub tuum praesidium är den äldsta kända bönen till Guds Moder:

Till ditt beskydd, flyr vi, Heliga Guds Moder. Försmå inte vår ödmjuka bön i vår nöd, utan befria oss alltid från alla faror, du ärorika och välsignade Jungfru

Vädjan till Vår Moder av Den Ständiga Hjälpen:
F. Kärleksrika, ömma och barmhärtiga Moder, se till oss dina barn i vår svaghet och rädsla för att gå under i lidande och frestelser. Så som du var till tröst, styrka och hjälp för din älskade Son, vår Frälsare Jesus Kristus, var också alltid vid vår sida och försvara oss från allt som kan skada oss till kropp och själ.
Hjälp oss att i livets alla svårigheter inte ge vika för missmod och bitterhet eller brista i tro, utan inge oss hopp om den eviga himmelska glädje som väntar dem som är trogna intill slutet. Må ditt Smärtfyllda och Obefläckade Hjärta beskydda och bevara i Guds nåd och kärlek, oss och alla dem vi ber för, i livet, i döden och då vi ska dömas av din Son.
Amen.

(Böner kommer från Ave Maria Publikationer)

En köpman på Kreta stal ikonen någon gång mellan åren 1495-1497. Troligen var stölden uppgjord, dvs. ett beställningsarbete för att berika någon kyrka i Rom med denna Mariabild. Under sjöfärden började plötsligt en våldsam storm blåsa upp och båten var nära att förlisa. På ett mirakulöst sätt hände ingenting med vare sig båten eller någon i besättningen. Köpmannen yppade ingenting om sin dyrbara last, men förstod mycket väl att det var bilden av Guds Moder som beskyddat dem. När köpmannen anlänt till Rom insjuknade han och dog. Strax före sin död hann köpmannen anförtro sin hemlighet om den stulna ikonen till en vän och bad honom att överlämna ikonen till den kyrka som ”beställt” Mariabilden så att den än en gång blev tillbörligt vördad. Köpmannens vän var en god kristen och ville gärna utföra den döendes sista vilja. Vännens fru och far tog däremot saken i egna händer och bilden hängdes upp i parets sovrum. Fadern hade även han sina egna intentioner att i framtiden sälja bilden och tjäna en god slant. Efter cirka ett år fick köpmannens vän i en dröm se Guds Moder som allvarligt påminde om hans löfte att bära ikonen till kyrkan. Så fort mannen vaknat lovade han Guds Moder att utföra uppdraget, men på grund av sin svaga karaktär blev det aldrig av. Efter flera andra händelser varnade Guds Moder honom och sa: ”Om du inte överlämnar ikonen kommer du att dö!” Varken hans far eller hustru ville lyssna på honom och efter en kort tid dog mannen. Mannens änka fick även hon i en dröm höra Guds Moder varna för att andra skulle dö om kvinnan inte överlämnande ikonen. Efter denna dröm var änkan övertygad om att detta var det enda rätta, men hennes girige svärfar övertalade henne att glömma saken. Änkan hade en dotter på sex år. En morgon när flickan var ensam i moderns sovrum såg hon en kvinna omsluten av ljus som sa: ”Säg till din mamma och farfar så här: Heliga Maria av den Ständiga Hjälpen uppmanar er att överlämna bilden, annars ska ni alla dö!” När modern hörde detta blev hon förskräckt och började beklaga sig högt och ljudligt. En grannkvinna kom genast och undrade vad som stod på. När grannkvinnan fick höra hela historien svarade hon: ”Det var det dummaste jag har hört! Tror ni på sådan vidskepelse? Kasta tavlan i elden och ni ska se att den brinner som allt annat trä!”
På kvällen fick änkan hög feber och förstod att straffet nu var på väg att verkställas. Kvinnan föll på knä inför Mariabilden och bad om förlåtelse och genast släppte febern. Änkan och grannkvinnan lovade då gråtande att de skulle bära bilden till kyrkan. Men till vilken kyrka? Guds Moder visade sig då på nytt till flickan och sa: ”Säg till din mamma att hon ska bära bilden till Sankt Matteuskyrkan.” Denna kyrka var ursprungligen den Helige Påven Cletus´ föräldrahem, konsekrerad till kyrka på fyrahundratalet. Kyrkan var tillägnad Guds Moder och Evangelisten Matteus. Änkan kom till Augustinernas överordnad med bilden och berättade den tragiska historien. På onsdagen i Stilla Veckan, den 27 mars 1499, under stora festligheter fördes bilden till Sankt Matteuskyrkan. Sedan dess är onsdagen denna Mariabilds särskilda veckodag. Under processionen kunde en lam plötsligt resa sig upp och gå. Berättelsen om hur ikonen kom till Rom är hämtad från ett pergament från år 1502.

Denna Mariaikon blev mycket populär och vördades i Sankt Matteuskyrkan på Esquilinen under tre århundraden (1499-1798) men försvann vid oroligheter år 1798 då den gömdes. S:t Matteuskyrkan totalförstördes och brändes ner år 1799 av de franska Jakobiterna (Franska Revolutionen). Kyrkan var en av de trettio kyrkor som Napoleons general beordrat skulle förstöras när fransmännen invaderade Rom.

År 1845 tjänstgjorde en pojke vid namn Michele Marchi som ministrant i kyrkan Santa Maria in Posterula nära Tibern. En gammal Augustinerbroder, Agostino Orsetti, brukade ofta visa Mariabilden i övre kapellet och säga till honom: ”Mikael, glöm inte bort vår kära Madonnabild från Sankt Matteuskyrkan. Det är Den Ständiga Hjälpens Moder. Vi räddade denna så vördade Mariabild från ogudaktiga generaler. O, så många under vi fick genom denna bild! Glöm inte detta!” Naturligtvis brydde sig pojken inte om vad den gamle munken sa om en Mariabild. När Michele blev äldre trädde han in hos Redemptoristerna.
En dag år 1862 under kommunitetens rekreationstimma berättade en av fäderna att han läst i några gamla dokument att deras nuvarande ordenskyrka, Sankt Alfonso, var byggd på marken där en annan kyrka en gång stått, helgad åt Guds Moder och Sankt Matteus. I den kyrkan hade man vördat en bild av den Heliga Jungfrun under titeln ”Den Ständiga Hjälpen”. Patern berättade att man inte visste var bilden numera fanns. Då påminde sig Michele vad den gamle Augustinerbrodern sagt om Mariabilden i deras kapell. Men hur skulle man kunna återbörda denna ikon till dess forna plats?

Guds Försyn styrde nu på ett påtagligt sätt händelseförloppet. Den kände Jesuitpredikanten, P. Francesco Blosi, predikade den första lördagen år 1863 i Il Gesùkyrkan över Sankt Matteuskyrkans Mariabild, som nu varit försvunnen i sjuttio år. Predikanten var uppenbarligen inspirerad av Himmelen då han påstod att Guds Moder återigen ville bli allmänt vördad under denna titel och på sin forna plats vid Esquilinen. P. Blosis predikan nådde Redemptoristerna, vars generalföreståndare i en audiens den 11 september 1865 informerade påven, den Salige Pius IX. Påven gav order att Mariabilden skulle flyttas från Santa Maria in Posterula till Redemptoristernas kyrka (byggd år 1855) till den Helige Alfons Maria de’ Liguoris ära på Via Merulana (denna kyrka ligger ett stenkast från Santa Maria Maggiorebasilikan i Rom).
Den 26 april 1866 bars ikonen i högtidlig procession till sin nya plats. Under processionen ägde flera dokumenterade mirakler rum: En kvinna visade från fönstret sitt döende barn för Guds Moder när bilden bars förbi. Barnet blev genast friskt. En flicka på åtta år som varit förlamad under fyra år kunde resa sig och gå.

Påven införde samma år det liturgiska firandet av Vår Fru av den Ständiga Hjälpen och gav Redemptoristerna uppdraget, att inte bara ta hand om bilden, utan också att sprida devotionen till Vår Moder av den Ständiga Hjälpen i hela världen. Detta har sannerligen uppfyllts: Redan år 1900 var nästan två miljoner katoliker inskrivna i Vår Moder av den Ständiga Hjälpens Ärkebrödraskap som grundades år 1876. Mer än tiotusen kyrkor och altaren över hela världen är vigda till Maria under denna titel. Bara i USA, där denna devotion är mycket stark, ber man den ständiga novenan i många tusen kyrkor. Kyrkorna i St. Louis, New Orleans, Detroit, Chicago och Boston måste hålla åtta till tio Novenagudstjänster per dag för att kunna rymma alla de troende som vill delta. Novenorna i New York sänds också per radio till hela kontinenten. I kyrkor över hela världen där engelsk- och polsktalande katoliker finns kan man alltid finna en vördad bild av Vår Moder av den Ständiga Hjälpen.

Mariabilden blev krönt av Vatikankapitlet den 23 juni 1867.
Guds Moder firas liturgiskt under denna titel söndagen före den Helige Johannes Döparens Fest av Redemptoristerna.
I övriga kyrkor kan man fira denna fest den 27 juni.

Onsdag är den veckodag då man i många kyrkor över hela världen ber den s.k. Ständiga Novenan till Guds Moder under denna titel (se förklaring ovan).

Men inte bara katoliker över hela världen vördar denna Mariaikon, den är också mycket älskad och en av de mest kända ikonerna av ortodoxa kristna. I en grekisk hymn Tetrastichia kan vi läsa följande om denna ikon: ”Ängeln Gabriel som en gång förebådade den mest heliga glädjen visar nu henne de kommande redskapen på lidande, och Kristus, i sin dödliga mänsklighet, ser dessa redskap, blir förskräckt och fruktar döden.” (Jfr. Hebreerbrevet 5: 7-10).

Det grekiska namnet för denna ikon är Amolintos, Han den Främste eller Han den Oskyldige. Enligt rysk tradition heter ikonen Strastnaja, vilket betyder Guds Moder av Lidandet.
I ortodox tradition firas ikonen den 30 april samt den sjätte söndagen efter påsk (”Den blinde mannens söndag” i ortodox tradition).

Om rosenkrans del 2

Publicerad 2016-10-14 09:32:58 i bön,

Korset: Rosenkransbönen börjar med korset, som vi brukar kyssa innan vi börjar bönen. ”Kransen hålls ihop av ett litet kors,” påpekar den helige påven Johannes Paulus II. ”Den korsfäste inleder och avslutar bönen. Kristus är mittpunkten för de troendes liv och bön. Allt utgår från honom, allt är på väg till honom, genom honom och i den helige Ande når allt fram till Fadern”. Korset håller ihop hela världen därför att korset betyder Guds självutgivande kärlek ända till döds. Korset är jordat i vår värld och sträcker sig upp mot himlen. Så innebär korset Guds nedstigande till oss ända ner i vår avgrund och samtidigt förbinder det oss med himlen. Korset påminner oss också om att vi får förena våra lidanden med hans, att vi inte är ensamma utan att han bär det med oss.

Om rosenkrans

Publicerad 2016-10-11 10:03:02 i bön,

Hela rosenkransbönen är upphängd på ett radband, en krans. Precis som kulorna i radbandet bildar en enhet genom att vara sammanflätade, så är kyrkan genom sina bedjande medlemmar en enda rosenkrans som ständigt befinner sig i bön. I bönen är vi förenade med alla som står inför Herrens ansikte. Även om rosenkransbönen är en privat bön uttrycker den ändå en gemenskap i Kristus. Vi känner detta rent intuitivt att vi gärna ber den tillsammans med andra.
Den påminner oss om att vi inte är en hög individer som ber var för sig utan att vi ingår i en bönens gemenskap, där vi ber med varandra och för varandra. Kulorna får gärna representera våra närmaste, familj, släktingar och vänner, ja varför inte de som vi också har svårt för. Radbandet – rosenkransbönen kan också ses som en kedja som påminner oss om att Gud har knutit oss till sig, att de band han upprättar med oss leder oss allt djupare in i Guds mysterium.

Om

Min profilbild

Witold ofm

jag är en katolsk präst och munk från Västerås som hör till s.t Franciskus av Assisi orden. Stiftsungdomspräst som samarbetar med bästa ungdomar i världen: Sveriges Unga Katoliker

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela