witoldofm.blogg.se

Kyrkan ställer framför oss idag en stor helgon Sankt Johannes Chrysostomos (344-407) den Gyllenemunnen biskop och kyrkolärare

Hans moder, som ville behålla honom i sin närhet som en ”hemma-munk”. Men han drabbades av en samvetskris: var det nödvändigt att fly bort från samhällets problem för att förbli ren och hängiven evangeliet, eller skulle han istället ge sig ut i världen för att sprida kärleken från Kristus, ”Människornas vän”, ett uttryck som han ofta upprepade?

Han valde det andra alternativet. År 386 vigdes han till präst i Antiochia. Han blev berömd för sin förmåga att knyta bibelns texter till vanliga människors liv och frågor. Ibland kunde det hända att han, uppmuntrad av sina åhörares bifall och applåder, talade oavbrutet i två timmar. Som svar på de rikas lyxliv och slöa liv, betonade han vikten av att betrakta församlingsmedlemmarnas egendom som gemensam, att arbeta, att befria slavar; han talade för dela med sig, individuellt och kollektivt. Solidaritet, mer än att bara vara ett uttryck för det goda samvetet, var för honom ett sakrament, ett tecken på att Kristus verkligen är närvarande i vår värld. Ofta talar han om Jesu ord: ”Vad du har gjort för en av mina minsta, det har du också gjort för mig,” och drar slutsatsen att den fattige är en ”annan Kristus” och att ”altarets sakrament” måste följas ”ute på gatan” av ”broderns sakrament.”

Mot sin vilja valdes Johannes år 397 till ärkebiskop av det Östromerska rikets huvudstad. I Konstantinopel, uppmärksam på folkets behov, mångdubblade han antalet sjukhus och välkomstplatser, predikade de goda nyheterna på landsbygden och även till goterna som bosatte sig i området.

Han intog mycket modiga politiska ståndpunkter, opponerade mot en minister som ville avskaffa rätten till fristad i kyrkan, för att sedan skydda samme minister mot en upploppshop när han, i onåd, sökte sin tillflykt till basilikan. Han försökte ingjuta ödmjukhet i det högre prästerskapet och påminna det kejserliga hovet om evangeliets påbud.

 

 

Det blev för mycket för hans fiender som slog sig samman och försatte honom i exil i Armenien år 404. Han blev kvar där, under husarrest, i tre år. Och ändå fortsatte hans korrespondens, det stora antalet besökare, att oroa dem som hade makten. Så de deporterade honom ännu längre bort, till stranden av Svarta Havet. Han gjorde denna utmattande resa till fots. I Comana, fullständigt uttröttad, förberedde han sig att dö, tog på sig vita kläder och predikade för dem som fanns runt om honom, och överlämnade med orden ”Lovad vare Gud för allt” sin ande till Gud.

När tittar vi på hela hans liv, då ser vi att kyrkan knyt ihop hans tankar med dagens evangeliet. Saligprisningarna är en serie fyllda av sprängkraft. De är revolutionerande. Var och en av dem utmanar vår bekvämlighet och våra värderingssystem. Den största skatten och glädjekällan är att bara tillhöra Gud. Jag måste befria mig från allt onödigt bråte och alla onödiga böjelser.

Om du har lite fritid, tänk och försök ge ett svar på följande frågor:

1. Johannes Chrysostomos kallelse fick honom inte alltid att uppfylla sin mammas behov: måste också jag ibland trotsa andra människors förväntningar på mig?

2. När det gäller ”Broderns sakrament”: vilken plats har andra människor och deras behov i mitt liv?

3. Till sist valde han att leva ut sitt monastiska åtagande mitt i samhället: vilka åtaganden har jag i samhället? Vilken plats har de kristna idag i ett lands politiska liv? Är det ibland nödvändigt, i namn av tron på Kristus, att göra motstånd mot makten eller de rådande trenderna?

4. Vilka delar av Johannes liv kan ännu idag vara en uppmuntran för oss?

(taize.fr)

”Vill du hedra frälsarens kropp? Han som sa: Detta är min kropp, sa också: Du såg att jag var hungrig men du gav mig inte att äta. Vad du inte gjorde för en av mina minsta, det har du också förvägrat mig! Så hedra Kristus genom att dela med dig av dina ägodelar till de fattiga.”