Alla själars dag - 2 november
Bönen för de avlidna och mässorna för de avlidna uttryck för sann kärlek, den mänskliga kärlek som kunnat växa genom Guds barmhärtighet mot oss själva. Alla själars dag är alltså inte begränsad till att bara minnas de avlidna, den öppnar sig generöst med den broderliga kärlekens ömhet och tacksamhet mot de döda.
Det världsliga tänkandet i vår tid för oss hela tiden bort från det centrala i kristendomen och ersätter den med privata sanningar och subjektiva normer. Många kristna behåller en tro men saknar gemenskapen i kyrkan som är Kristi kropp. Tanken på de avlidnas tillstånd inför Gud hjälper oss, precis av det skälet, att söka oss närmare Gud varje dag, i vårt arbete, i familjens sakrament, i alla sociala relationer. För vårt mål är inte grav, mörker och förintelse utan något nytt, något så stort att vi aldrig här kan fatta det: ”Gud skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet”, har ju Paulus sagt i brevet till Filipperna, ”så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”, fortsätter han. Det är den härlighet Kristus vill ge osssom är vårt yttersta mål, ja, själva meningen med hela vårt liv.
Varje en av oss ska stå nångång inför dödens kalla faktum. En kropp som har varit full av liv är plötsligt död. De som sett sina nära och kära efter dödens inträdande vittnar ofta om ett både och. Det var han, men det var inte han. Det såg ut som henne, men hon var inte där.
Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.
Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag, säger Jesus.
(Med hjälp av dk Göran Fäldt)