witoldofm.blogg.se

jag är en katolsk präst och munk från Västerås som hör till s.t Franciskus av Assisi orden. Stiftsungdomspräst som samarbetar med bästa ungdomar i världen: Sveriges Unga Katoliker

„Ar inte våren underbarare och mer överraskande, när vintern har varit råkall och stormig,? ”

Publicerad 2016-09-23 12:10:48 i Allmänt,

Idag firar vi PADRE PIO AV PIETRALCINA
Det sägs att padre Pio hörde över två miljoner bikter under loppet av femtio år. Han kunde sitta upp till nitton timmar om dygnet i biktstolen. Han behövde/ kunde som vi sett inte sova mycket, maximalt tre till fyra timmar. Dessutom var han fysiskt frisk under femtio- och sextioåren. Under padre Pios år i San Giovanni Rotondo kom det så mycket folk att det ibland kunde det dröja dagar innan en person fick tillfälle till bikt. Han kunde gråta över att Kristus på nytt korsfästes av obetänksamma män­niskor. Nästan alla var rädda när de gick till padre Pios biktstol och kände sig som om de stod inför Guds dom.
Hans egentliga namn var Francesco Forgione och han föddes den 2 maj 1887 i den lilla byn Pietrelcina i södra Italien. Han dog den 23 september 1968, och blev alltså 81 år. Under största delen av sitt liv (52 år) levde och verkade han som kapucinermunk i klostret i San Giovanni Rotondo, också det i södra Italien, där han blev världsberömd på grund av sin stigmatisering. Kapucinerna är den strängaste grenen av franciscanerorden, och man avlägger löften om att leva i lydnad, fattigdom och kyskhet.
Padre Pio ansåg att bikten var oundgänglig för fram­steg i det andliga livet. Bikten bereder plats för nåden. Han sade ofta att „en atom av nåd” är mer värd än hela det skapade universum.

Fredagdmorgonen den 20 september 1918, då var han 31 år gammal. Efter det att han hade celebrerat mässan och medan han ännu befann sig i koret vid foten av krucifixet såg han en hemlighetsfull gestalt, liknande den han hade sett den 5 augusti, den skilde sig bara däri att dess händer, fötter och sida droppade blod. Åsynen av varelsen skrämde honom! Och han trodde att han skulle dö. När denna varelsen hade försvunnit blev han varse att hans händer, fötter och sida droppade blod. En stark ångest följde med denna upplevelsen. Och efter detta så var han sedan stigmatiserad och särskilt från torsdag kväll till lördag blödde såren. Ibland fruktade han att han skulle förblöda. Dock, i hans teologi ingick att smärtan är någonting positivt, något genom vilket han kunde dra själar till Gud med och utverka nåd för människor inför Gud, därför är smärtan hans brinnande önskan, även om han upplevde de yttre tecknen som väldigt förödmjukande och något som han helst inte ville visa för andra människor.

Enligt en läkare som tittade på såren så var såret på hans vänstra hand en anatomisk vävnadsskada av en mer eller mindre cirkulär form med rena sårkanter. Den hade en diameter av nästan två centimeter. Vävnadsskadan tycktes vid detta tillfället vara täckt av en rödbrun sårskorpa. Flera andra läkare har avgett liknande rapporter. Såret på hans vänstra sida var 7 cm långt och ibland täckt av ett membran. Ingen läkare kunde förklara varför såren inte läktes och inte heller inflammerades.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Witold ofm

jag är en katolsk präst och munk från Västerås som hör till s.t Franciskus av Assisi orden. Stiftsungdomspräst som samarbetar med bästa ungdomar i världen: Sveriges Unga Katoliker

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela